Jag heter Sofie och bor tillsammans med mina tre hundar samt min sambo Andreas i Sandviken, ca 2.5 mil väster om Gävle.
Jag har alltid varit lite av en djurnörd och fick min första ponny när jag var 9 år. Utöver hästarna så är det inte speciellt många andra djur som jag inte har haft förutom reptiler, fåglar och fiskar.
Det tog inte lång tid innan detta med tävlande började och då främst hoppning men även lite dressyr. Jag gillade aldrig stressen på hopptävlingarna men att satsa på dressyren var jag inte intresserad av. Det gick ju bara sååå himla långsamt!
Nu var det inte farten som var problemet utan det var ju så komplicerat. Att hoppa ett hinder är inte direkt svårt men detta med dressyren tog ju så lång tid. Ville jag något så skulle det gärna ske NU, inte sen. Och jag ville ju vinna nu, inte sen ;)
Men tävlingsinstinkt hade jag och den tog över när en vän från stallet hade köpt en utbildad dressyrponny. Vi tävlade i samma div 2 lag i dressyren, jag i kat B och hon i kat D. J
ag minns att jag en dag tittade på dom och sa: "Sådär fin ska min ponny också bli!!".
Sur och envis som jag va så la jag manken till och vips så blev det andra bullar. Det började med DM, sen SM och därefter landslaget med NM och EM.
När man ser tillbaka så var inte min väns ponny speciellt fin egentligen men på den tiden tyckte vi det och det var den som gav mig drivet.
Dock så sålde jag den sista hästen hösten 2009. Det blev lite för mycket med allt helt enkelt.
Jag har tävlat i Holland, Tyskland, Finland, Italien och Österrike. En sommar åkte min pappa och jag 2500 mil på bara en sommar och då var det endast med häst. Parallellt med det så gick jag också den naturvetenskapliga linjen med inriktning miljö på gymnasiet så ja, det blev helt enkelt lite för mycket..
Så vad gör man då? Jo, man säljer hästen och köper hund i stället tydligen. Och det gjorde jag väl rätt i? :)
Visserligen så rider och tävlar min lillasyster på SM nivå i dressyr i dagens läge och självklart så måste storasyster lägga sig i ibland både från backen och hästryggen för att kolla så att både ponny och ryttare sköter sig;)
Hunderiet började med en eurasiertik från Zeldas kennel i Karlstad som tyvärr fick somna in pga en diabetes som inte gick att få bukt med. Hon var 6 månader när jag hämtade henne och efter bara 4 månader fick hon lämna oss.
Därefter kom Vida, 1.5 år senare Eddie och nu bor även Eddies dotter China här med oss.
Tävlingsinstinkten finns kvar än och vad är närmast dressyr inom hunderiet om inte utställning? Ja ja, jag vet. Lydnaden är betydligt mer lik men ni vet hur det är. Det tar ju sååå lång tid!!! ;)
Utöver hundarna så arbetar även jag. Jag har läst, förutom den naturvetenskapliga linjen, ett par kurser inom omvårdnad och arbetar idag som personlig assistent.
I dagens läge trivs jag bra men vad som händer sen får man se lite lägre fram i livet.
